Vad är det som skapar det ändlösa begäret av att bli accepterad? Vad är det som får alla människor att tro att de måste förändras för att bli älskade? Vad är det som planterar ett frö i personers hjärnor om att de inte duger, för att sedan växa och förvandla fina människor in till självdestruktiva maskiner? Svaret på dessa frågor är trender och mode.
Hur kan man förvänta sig att världens individer ska godta sig själva om deras näthinnor kontinuerligt fylls med bilder av männisskor vars utseende blivit förändrat av en dator för att skapa 'perfektion'.
Men vad är perfektion? Det är en fråga utan svar, så varför skapas en person som ska framställas ideal för alla? Man kan inte kräva att en överviktig kvinna ska acceptera och älska den hon är, när allt hon antagligen sett i sitt liv är smala kvinnor i tajta klänningar. De enda kläderna kvinnan får på sig köps på 'Åhlens +', vilket är en avdelad sektion bland kläderna. Varför ska det finnas en egen avdelning för kvinnor med större kroppar? Hur kan det främja självförtroendet?
Nu för tiden tror nog de flesta att alla är nöjda med sina kroppar och sitt utseende när det inte längre finns några tydliga restriktioner. Man 'får' se ut som man själv önskar. Men om man tittar på antalet skönhetsoperationer som görs varje år kan man anse att det antagandet är fel. Dock finner jag inga fel i att operera sig för att uppnå de mål man har såvida man gör det för sin egen lycka. Man ska vara säker på att man inte försöker göra andra nöjda eller försöker skapa den person samhället vill att man ska vara.
Bland det modigaste jag tycker att en människa kan göra är att vara ärlig mot sig själv. Vill man verkligen köpa den tröjan för att man gillar den eller för att passa in?
Om man oroar sig för att sina kompisar inte kommer tycka om en, kan man konstatera att de kanske aldrig var dina vänner. Men det borde inte skrämma oss från att vara sanna mot våra åsikter, för det kommer alltid vara människor som är emot oss, men även folk som beundrar, älskar och accepterar att vi är oss själva.
Det är de vi ska umgås med och värdesätta!
Det här ska föreställa en debatterande text jag skrev i svenskan om utseende. Av någon anledning fick jag ett A på den, utan att jag kan förstå det, men inte för att det är poängen. Om min lärare kanske blev inspererad hoppas jag att ni blir det också! Jag skrev utifrån mitt hjärta eftersom jag själv alltid haft svårt att finna mig själv. Under hela 8:an experimenterade jag med mitt utseende och klädde mig mörkt och gotiskt. Tro det eller ej. Men poängen är den att jag fick blickar av min klass när jag började, men efter några månader slutade de successivt. Jag vet inte om det var för att jag inte visade någon reaktion mot deras kommentarer eller att de insåg att jag kanske inte brydde mig och att jag skulle fortsätta klä mig som jag ville, men det jag menar är att ni inte ska visa er svaga om ni vill något. Säg att ni inte bryr er tillräckligt många gånger, så att ni till slut tror er själva, för ni blir inte till sten bara för att ni inte bryr er om ifall dina klasskompisar tycker att du ser ut som en clown.
VAR ER SJÄLVA, DET FINNS REDAN SÅ MÅNGA ANDRA!